Detta är min berättelse om hur det är att leva med ett osynligt handikapp och hur jag fått vardagen att fungera för mig och min familj.Där den ena dagen aldrig är den andra lik och hur jag hållt mig ombord på berg och dal banan, trots stormvindar, utan att sjunka för gott...Syftet med detta är egentligen bara för mitt egna mentala och själsliga välbefinnandes skull.Ett sätt för mig att bearbeta och hantera mina tankar och känslor därför ber jag inte om förståelse eller medlidande.Då kör vi!!!Sist jag skrev här var ja fortfarande i väntans tider och fullt upptagen i att fantisera och drömma om hur underbart allt skulle bli.. Då när vårt efterlängtade lilla knyte, skulle få komma ut och träffa oss, få ta del av denna bitterljuva värld och få uppleva något så underbart som LIVET!!Det har hunnit gå ett helt år, sen vårt kärleks frukt bestämde sig för att göra oss sällskap här ute i den stora världen!Jag kommer ihåg dagen in i minsta detalj; vad jag åt, vad jag gjorde innan värkarna startade, vad jag hade på mig!!Jag kommer till och med ihåg vad taxichauffören som körde oss till förlossningen hette!!Resten är bara ett blurr... Ett 16 timmars åskmoln!! Kan inte riktigt skilja på om det var alla droger, smärtan eller lyckan som raderat dessa 16 turbulenta timmar från mitt minne.Mina värkar var efter så pass lång tid, nästan obefintliga och Malcolm började bli riktigt trött där inne...Från ingenstans, har jag plötsligt 8 personer nere vid mitt sköte och en förlossnings läkare med en stor och horribel klocka hängandes i stora kedjor!!Malcolm måste ut nu och jag har inga verkar kvar!!Jag vet inte hur jag trotts allt lyckades krysta ut honom?!?!Visserligen fick jag hjälp av den otäcka klockan men ändå!!Kvinnokraften är fan i mig, den starkaste och mäktigaste urkraften jag nånsin upplevt!Malcolm kom till världen den 7 april 2010Kl. 16.47, han var den vackraste lilla varelsen jag någonsin skådat och det var nu det verkliga livet började!2 be continued....,//dampmamman