Goder Afton!
Vill börja med att säga att ni får ha överseende med att jag älskar att påbörja 1miljon olika projekt på en och samma gång, vilket oftast resulterar i att jag väldigt sällan avslutar dem :S
Jag har alla intentioner i världen men det går oftast ändå inte riktigt ihop....
Och där kommer även den själv uppfyllda profetsian fram!
Har alltid vetat och fått veta att jag inte kommer att klara av projekt jag startat vilket resulterat i att jag började tro på mina misslyckanden mer än mina triumfer.

Så har det alltid varit och speciellt under mina skolår...

Måste bara starkt poängtera att jag alltid haft min familjs stöd i allt jag gjort, även om det varit ett projekt dömt att misslyckas!

Jag fick min diagnos så sent som 2004, efter att jag hoppat av gymnasiet för 2a gången.
Anledningen till att jag äns fick komma och göra en utredning var för att det totalt spårat ur en dag i skolan, då jag nästan bragt min data lärare om livet.

Hon hade "tryckt på mina knappar" i ett halv år och någon liten skit grejj hon sa den dan, resulterade i att jag kastade en dataskärm i huvudet på henne.

Jag blev omedelbart avstängd och riskerade för första gången i mitt liv ett fängelse straff eftersom jag då va straffmyndig.

Det värsta av allt var att jag egentligen inte kände någon ånger gentemot henne, det ända som oroade mig va hur mina föräldrar skulle ta detta!
Bara där är en stor varnings flagga!!

För hur det än kan ha varit och hur mycket skit vi än kan ha fått ta, så rättfärdade det aldrig min handling.

Det hade gått att lösa på ett annat sätt...

En annan människa ska aldrig behöva komma i skottlinjen för min cancersvulst till vrede.

Och det har tagit sååå lång tid att komma ikapp mitt sans och kunna hålla fast, hårt som satan i tyglarna!

Och bara släppa på dom lite sådär, när jag egentligen vill...

Nu råkade det vara så att den här data läraren absolut inte skulle ha jobbat med ungdomar överhuvud taget, hon var nämligen den elakaste och bittraste läraren någon elev nånsin träffat!

Vi fick flera gånger om dagen höra hur dumma i huvet vi var, hur äckligt era slöjor och kläder luktar efter vår inhemska matos där hemma, hur vi inte inte äns behövde gå i skolan för vi skulle aldrig bli nåt ändå, hur roliga efternamn vi alla hade osv.

Läraren blev därmed avskedad och polisanmäld, då det visade sig att alla elever hade vittnat om hela incidenten och intygat för både rektor och polis, att hon i allra högsta grad var olämplig som lärare och skyldig för trakasserier och mobbning.

Denna incident var egentligen inte den riktiga vändpunkten i mitt liv, den tror jag inte ens jag hittat riktigt än, men gud vad jag är på rätt väg :D

Detta var alltså bara egentligen början på min dampkarriär, eller som jag gillar att kalla det, ursäkten till att jag är som jag är med alla konstigheter som bara jag har ;)

Min lilla gull Elias sa till mig såhär; Du är fin och konstig. Och det bara fastnade och jag insåg att det är exakt vad jag är!

Pussilagos

Tills nästa gång...